ROADTRIP: dag 14

Gick upp i tid till utcheckningen klockan elva även om framförallt Göran var rätt seg efter Festen. Lastade i bilen och käkade sedan frulle på Mojo där vår chaffis kom på banan igen efter en jättemacka, lite chips och en cola. Satte sedan navigatorn på Houma söder om New Orleans där vi tänkte vi skulle kunna se lite träsk. Körde rakt mot ett apokalyptiskt åskväder där den ena serietidningsblixten efter den andra lyste upp himlen framför oss. Krockade sedan med en vägg av regn och under några minuter var det mer eller mindre noll sikt i det värsta regnet vi varit med om. Soptunnor blåste omkull på vägen och vi blev nästan lite oroliga. Ovädret drog dock snabbt förbi och vi fortsatte upp mot Lafayette på mestadels småvägar. Körde bland annat över en väldigt häftig bro i Morgan City (som var betydligt större än sin namne i Tennesse men ändå en håla).





Istället för att ta raka spåret till Lafayette tog vi en avstickare förbi Lake Fausse Point State Park. En söt liten grusväg löpte mellan fördämningen och en banalidyllisk sjö på vägen norrut. På flaket till trucken framför oss satt ett gäng sköna hillbillies i solstolar och drack öl medan de for fram. Kalla katter som vet hur man lever.



Lake Fausse Point var en fantastiskt mysig liten campingplats/naturpark som varit ett givet stopp för ett par dagar med grillande och fiskande på en annan roadtrip. Vi försökte spana efter områdets wildlife (bobcats, räv, skunk, coyote) men det enda vi såg var döda opossum och amardillos längs motorvägarna.

Lafayette som vi hört skulle vara värsta partystaden var dock en besvikelse. Minst sagt sömningt. Blue Moon Guesthouse som vi tänkt bo på var fullbokat så det blev istället Travel Host Inn, sunkigaste stället hittills men uthärdligt. In till stan för att krubba men alla ställen vi ville testa var stängda. Testade slutligen ett grekiskt/libabesiskt ställe på Jefferson som började bra med en väldigt god sallad. Varmrätterna var lite tristare även om en magdansös ingick. Minst sagt bisarrt. Dansösen gav aldrig upp, vilket kanske förklarades av endollarssedeln hon hade instoppad i sin lilla outfit. Smakfullt! Killarna vid bordet intill såg skräckslagna ut.



Efter maten kom vi överens om att bara chilla på hotellet med ölen vi hade kvar sen Baton Rouge. Gluttade lite Clintan på burken och somnade tidigt.



Visa större karta

ROADTRIP: dag 13

I fredags tog vi bilen till St. Louis Cemetery #1 för att spana in dels voodoodrottningen Marie Laveaus grav och framförallt hitta statyn som Captain America under syratrippen kallar mamma i Easy Rider. Jättehäftig kyrkogård, den äldsta katolska i stan. Vila i frid förresten, Dennis Hopper.



Parkade bilen i franska kvarteren, kollade om Brangelina var hemma, men no such luck. Gick och käkade på Coop's Place istället. Killarna (eller rättare sagt barbarerna, Annicas anm.), åt varsin taste plate med gumbo, kanin & korvjambalaya, bönor, skaldjur och kyckling. De var lyriska! Annica åt en veggoburgare. God. Och Göran fick ÄNTLIGEN sin ginger ale! Som han har letat, ända sedan Chicago. Mysigt ställe, mest locals och bra musik i jukeboxen.


Pitt & Jolies hus i French Quarters

Tog bilen ned till Mississippikajen för att vi skulle åka gratisfärjan över till Algiers. Visade sig att man kunde ta med bilen så vi cruisade runt lite. Mysigt villaområde etablerat 1719. Plåtade Louis Armstrong-statyn och åkte sedan hem. Fredrik och Göran badade i poolen, Annica bloggade i skuggan.

Googlade efter ett indiskt matställe i våra kvarter för att Annica skulle få en bredare matsedel. Hittade ett, Nirvana på Magazine St. Det visade sig att det var en bra promenad dit. När vi trodde vi var framme återstod femton kvarter. Eller kanske bara tio. Annica blev dock jättenöjd, en hel sida med bara vegetariskt i menyn. Äntligen RIS!!! Fredrik och Göran tyckte det var gott, men inget speciellt. Annica fick paltkoma. Eller navrattan kormakoma.



Gick in på Ms. Mae's för en tvådollars rom & kola och tog sedan taxi till Circle Bar bredvid Robert E Lee-statyn. Vi blev lite förvånade när vi kom in då det visade sig bara vara en liten bar. Vi hade förväntat oss klubb. Banden spelade på golvet, det kändes som om man stod i deras vardagsrum. Blev glatt överraskade av första bandet King Rey. Schysst slyngelpop med psychedeliska inslag. Dåligt ljud i lokalen dock. Snubben som sjöng kände vi igen som killen-i-Annicas-smak från Urban Outfitters. Vi blev dock irriterade men kanske mest överraskade över den amerikanska publiken. De stod och snackade rakt framför bandet, trängde sig fram och tillbaka in i publikhavet, Ja, gjorde allt som en svensk konsertpublik inte gör. Göran misstänker att alla amerikaner har ADHD.



Skeptiska till nästa band Jean-Eric som vi tyckte lät too much konstkollektiv när vi majspejsade dem, men de visade sig vara helt fantastiska! Riktigt jävla bra! Två brudar i knasiga scenkläder och ditmålade blixtar på kinderna rappade tillsammans med den irriterande bögen i riven tröja som Fredrik och Göran tidigare ville spöa upp, till någon form av electropop. Det blev galet bra! De trängde sig in i publiken och dansade, nån tjej crowdsurfade, tröjor åkte av, svetten lackade och hela publiken gick bananas. Vi var överens efteråt att vi precis har sett det där bandet som alla kommer prata om senare. Givet Debaserband. Oh so hip! som NFT skulle sagt. Fredrik och Annica tänker att de borde starta klubb för de har redan fyra band på listan över vilka som borde komma och spela i Stockhom.



Efter spelningen lämnade aldrig bandet "scenen" utan fortsatte bara dansa sig ännu svettigare med publiken. Bra drag. Man kan säga att vi hittade FESTEN!

Klockan var väl närmare tre när baren ville stänga. De verkade inte riktigt ha någon ordentlig stängningstid utan lite mer som I Berlin, tar det som det kommer. Upptäckte rök välla upp mellan hustaken några kvarter bort. Nyfikna letade vi oss dit. Brandmännen hindrade dock oss från att komma speciellt nära. Huset var helt övertänt. Det roliga var att det låg strax intill en brandstation.

Kort promenad hem och i säng.

ROADTRIP: dag 12

Började poolside med den första kontinentala frukosten som faktiskt höll vad namnet lovade. Även om Göran var missnöjd med russinen i brödet. Sen fort iväg för att hinna kyrkogårda innan vi skulle leta upp Obamas motorkader (vi hade hört att han skulle vara i stan).

Första gravplatsen Metairie visade sig dock alldeles för fin och ombonad för att passa vår smak så vi drog vidare till Lafayette Cemetery #1 i våra egna kvarter istället. Häftigt slitet och nedgånget och med väldigt många barn begravda. Och folk som dött av gula febern.

Skyndade oss upp till Campusområdet där han skulle hålla tal, lyssnade under tiden i bilen på ett direktsänt tal som visade sig vara från Vita huset. Karln alltså inte i stan. Tydligen imorgon. Googlade igen när vi kom hem. Japp han ska till Louisiana på fredagen, men han ska åka till kusten och kolla oljefläcken. Hålltiderna Annica hade sett på nätet visade sig vara typ ett år gamla. Hmm.



Körde tillbaka söderut och kollade in Lower Ninth Ward på andra sidan kanalen. Området som drabbades hårdast av översvämningarna. Ruggigt förstört men även många underliga nybyggda ekohus som tydligen finansierats av Brad Pitt.

In till French Quarter för en Po-Boy på Johnny's. En hal katt insisterade på att visa oss vägen och hade nog tänkt hustla oss på ett par dollar för besväret men vi duckade.

Efter Po-Boyn som visade sig vara universums största macka tog vi bilen vidare till National WWII Museum. Coola flygplan och grejer i foajen. Museet var mest inriktat på D-dagen. Efter en och en halv timme ropas det ut i högtalaren att museet ska stänga inom femton minuter. Precis när vi skulle in i Pacific-rummet. Skyndade som fan sista minuterna men fick molokna bli utsjasade. Bra museum, synd att vi inte hann se allt.



Tog en tur förbi Magazine St för att inhandla varsin (vi vet, töntigt) Juan's Flying Burrito-tröja. Fast det fanns bara i Annicas storlek. Gick in i några fler butiker i närheten. På Mystic Metal träffade vi en flummig tjej som gillade Oslo och skulle soffsurfa där om två veckor. Hon gillade skandinavisk musik, erkände att Kent var anledningen till att hon ville lära sig svenska. Tydligen har hon gått till Norweigian Seamen's Church i närheten av vårt hotell och försökt testa sina nya språkkunskaper på folk. Utan större succé dock. Hon och hennes polare tipsade oss om några ställen vi kunde testa gå ut på här i Nola. Annica hittade en fin fyrtiotalsaktig klänning för tio dollar i en annan butik, därefter gick vi hem.




Chillade ett tag på rummet med luftkonditionering. Läste om den extrema hipsteratmosfären det tydligen skulle vara på The Saint och bokade in planerna efter det. Började dock på Igor's Lounge på St Charles Avenue, några kvarter från vårt hotell. Ett flummigt ställe där man kan tvätta kläder och samtidigt ta en öl eller spela lite biljard. Vi tog två Abita Amber vid bardisken, Göran även chicken nuggets, och snackade lite med bartenderbruttan som var trevlig och lite flummig. Gick vidare i jakt på Festen och hamnade på Half Moon på St Mary St. Riktigt mysigt när vi hittade ut till pation. Annica hann med en öl, Fredrik tretton och Göran något mittemellan. Språkade med en snubbe som hette Jeff som var rätt rund under fötterna. Trevlig.



Nästa stopp, The Saint. Rätt mysig bar. DJ:n spelade hiphop. Dock folktomt. Hittade även där ut till uteserveringen. Några coola katter satt där men vi skulle väl inte riktigt klassa dem som hipsters. Lite besvikna över att Festen inte heller var där gick vi tillbaka till Igor's för att äta. Burgare och veggieburgare. Göran och Fredrik tyckte deras var oväntat goda. Kanske näst bästa på resan. Dock lade de in en brasklapp på vilken det står fyllehunger. Mer folk på stället nu och väldigt blandad publik.

Bra kväll men jakten på Festen fortsätter.

ROADTRIP: dag 11

Andra dagen i New Orleans. Göran och Fredrik gick före Annica och käkade frulle vid polen. Var lite sena så det enda som fanns kvar var kaffe och vatten, vilket i och för sig också var det vi mest behövde. Sen iväg över gatan för att tvätta på laundromaten. Fruktansvärt varm dag. Göran lämnade Fredrik vid maskinen för att gå och käka. Mycket hala lirare på tvättinrättningen. En kvinna tyckte Fredrik var korkad som som sa att det slutat regna trots att det fortsatte droppa på henne från en stupränna.

Göran och Annica satte sig på Mojo, ett schysst hipsteraktigt café och åt goda ubåtsmackor till tonerna av Caesar's Palace. Köpte med vatten och ett äpple till Fredrik, sen hem och iväg för att turista French Quarter by day. Promenerade längs med vattnet inuti Riverwalk Mall. En shoppinggalleria som löper längs med vattnet upp till French Quarter. Väl där tittade vi på St. Louis Cathedral, en av USA:s äldsta katolska kyrkor. Kanske hade varit imponerande om vi varit amerikaner. Jackson Square var dock fint och så även Royal Street och Decatur Street. Otroligt fina hus. Kollade bland annat efter spöken vid LaLaurie House där Madame LaLaurie sägs ha plågat sina slavar till döds.

Fredrik och Göran grabbade varsin supersmaskig burgare på Clover Grill mittemot Lafittes på Bourbon Street. Annica fick i vanlig ordning nöja sig med en omelett. Mysigt ställe dock med humoristisk meny och en flummig kille som glömde tillbehören till burgaren. Gick förbi Frenchmarket som mest hade skräp. På en gata intill köpte dock Fredrik en hipsterhatt och Annica klappade en katt.





Hem och vila lite. Fredrik och Göran invigde hotellpoolen. Annica jagade en stor jävla kackerlacka ut ur hotellrummet. Promenerade sen iväg mot Ms. Mae's som vi hört skulle ha billig öl. Gjorde dock först ett matstopp på Juan's Flying Burrito. Igen. Fredrik testade Veggie Punk och Göran Gutter Punk.

Sen knata och knata och knata längs med Magazine Street genom hippa men väldigt utdragna kvarter och med en himmel som lystes upp av blixt efter blixt. De jobbar inte riktigt med att centrera ställena här i New Orleans. En öl på Rendezvous Tavern, trevligt och billig öl, och vidare in på Le Bon Temps Roule, också trevligt och en schysst bartender. Ms. Mae's var även det en bra divebar. Billig öl, ja. PBR:s för två dollar och rom och cola-drinkar för 1-2 dollar. Good stuff! Herrarnas toalett ska dock ha varit det värsta som någonsin skådats.

ROADTRIP: dag 10

Lämnade EconoLodge klockan elva på morgonen efter en snabb "kontinental" frukost bestående av bland annat saft, bananer och snabbvåfflor. Blogga hann vi också göra innan vi checkade ut. Sen ned mot New Orleans på småvägarna närmast floden. Mycket oljeraffinaderier och rostiga fabriksområden. Själva Mississippi skymdes så klart av fördämningsvallarna. Stannade och klättrade upp på en men såg bara träd. Gick bättre längre ned när vi stannade och tittade på Oak Plantation. En vacker sydstatsvilla vars uppfart kantas av tjugoåtta stycken ekar. Maffigt.



Handlade lite grejer på en Wal-Mart i träsklandet söder om the Big Easy och sen över floden på Huey Long-bron. Destination: Gram Parsons grav i Metairie området. Köpte en passande "blomma" i en spritbutik. När vi kom fram frågade vi i kontoret hur man hittar till en specifik gravplats, damen i reception frågade vems grav det var vi letade efter och när vi svarade briserade hon: "I knew it! He's so popular." Vi fick med en särskild karta till Grams grav. Annica tog en jäkel av whiskyn innan hon lämnade flaskan vid graven. Därefter in till stan.

Vi blev lyriska över hotellet, St Charles Guesthouse på Prytania. Ägaren visade sig vara världens skönaste snubbe, Dennis Hilton, med mungipor som Leo McGarry. Han pratade och pratade om vad vi borde gå i stan och om oljan som fuckar upp hela kusten. Värmde oss lika mycket som de nittionio graderna i skuggan. Blixtförälskelse! Och stället sen - drömbilden av hotell i N'awlins med blommiga överkast, takfläktar utomhus, pool och jazziga små muraler.

Promenerade i mysiga Lower Garden District där vi bor och åt mat på Juan's Flying Burrito på Magazine Street. Jävla goda burritos. Och PBRs för en dollar styck. Blev ett par stycken i väntan på att katterna och hundarna utanför skulle sluta vräka ned. Hurricane Season i Södern och plötsliga väderomslag verkar vara grejen.



Hem och byta om och sen promenad till French Quarters. Tog cirka tjugo minuter innan vi korsade Canal Street och klev ombord på turistfällan Bourbon Street. Tänk Västerlånggatan fast med strippklubbar och inkastare. Trötta som vi var på Beale Street i Memphis blev vi inte särskilt imponerade.





Gatan ändrade dock omedelbart karaktär efter vi passerade the Lavender Line vid St. Ann Street. Beslöt oss för att göra ett pitstopp på första bästa ställe som visade sig bli Cafe Lafitte in Exile. Lite oroliga precis innan vi klev in på grund av U.S Airforce-flaggorna utanför. Bassar är ju inte direkt kända för att vara intellektuella liberaler. Männen som visslade på Fredrik och Göran när vi gick genom dörrarna fick oss dock att inse att det var den andra associationen till män i uniform som gällde. Lafittes visade sig faktiskt vara världens äldsta gaybar och the Lavender Line är alltså det som avskiljer den turistiga delen av Bourbon Street från den hippare bögbiten där man faktisk kan höra sig själv tala om Glee och schlager. Skönt häng och oväntat billig öl.

En öl på stället och en to-go. Tisdagsöl PÅ Bourbon Street. Vidare till Frenchmen Street där the locals tydligen hänger. Betydligt softare stämning och skönare katter. Andra stoppet på kvällen hade levande musik i form av en levande tjej som kommenterade Fredriks Daniel Johnston-tröja när vi steg in. Dyr öl dock.



Gick vidare i samma veva som tjejens fästman började kompa henne. Letande indiescen men hittade bara jazzhak och eftersom vi inte ville att Göran skulle somna frågade vi några lokala ungdomar om vägen. De kommenterade Fredriks Daniel Johnston-tröja och skickade iväg oss ned till Decatur Street och stopp tre där vi hade en häftig diskussion om en tjejs svarta varande eller icke svarta varande. Tredje stoppet blev lite längre ned på gatan. Trevliga bartendern från Lafittes dök upp. Shawn var hans namn och han visade sig vara en trevlig prick. Kvällen avslutades med att Fredrik blev arg på Annica av någon anledning han inte kan komma ihåg och stormade iväg. Kom omedelbart tillbaka dock eftersom han inte hade någon nyckel. Och för att Göran flashade körkortet. Ingen idé att vara uppstudsig mot killen med körkortet som faktiskt gör verklighet av denna resa. Taxi hem och sen i säng.

Älskar New Orleans.

ROADTRIP: dag 9

32 grader i skuggan när vi lämnade motellet i Rolling Fork, MS på väg mot Jackson. Mer majsfält, hästar och en svartbjörnskylt längs vägen. Körde österut genom Sharkey County och Delta National Forest. Panther Swamp på vår vänstra sida var rätt ballt. Höll på att krocka med ett par rådjur typ som jagades över vägen av några hundar. Blev nästan klippta av en långtradare också, när vi stannade för att titta på några rovfåglar som satte i sig ett annat rådjur. Siktade in oss på Jackson men gjorde ett litet stopp i Mississippi Petrified Forest. Inte så coolt som det lät och definitivt inte värt sju dollar om det inte varit för katten som Annica fick klappa på slutet.

Käkade sen frulle på the Mayflower. Helt okej. Knatade runt lite i stan och tittade på nån kyrka och State Capitol. Inte illa. Jackson var som alla andra städer i Södern rätt sömnigt. Drog vidare på reklambefriande, sceniska Natchez Trace Parkway ned mot Natchez vid Mississippifloden. Mysigt.



I Natchez fick vi äntligen se Mississppifloden i all sin prakt. Söt, somnabul stad med många trävillor och nästan inga människor. Efter att ha parkat lite i Natchez med ett kaffe fortsatte vi söderut till Baton Rogue. Strax utanför stan hade det skett en ruggig olycka. En timmerlastad lastbil hade voltat och låg mitt över vägen. Inte så förvånande då deras timmerlaster verkar betydligt rangligare än de hemma i världens bästa land.

Kom ned till Baton Rogue och började leta efter nattboende. Lättare sagt än gjort. Dyrt eller långt från stan. Och vi som ville ut och göra stan. Skippade slutligen utgångsplanerna och beslöt oss för att bara käka i Tigertown (som verkar vara Baton Rogues "hippa" del). Frågade några brudar utanför Chimes om de kände till nåt bra veggoställe och de tipsade oss om Chelsea's som låg på Perkins Street under en motorvägviadukt. Coolt ställe med fantastiskt ölutbud. Och bra mat. Annica åt focaccia, Fredrik linguini med kräftstjärtar och Göran en kryddstark skaldjursrisotto. Göran drack supergod lemonad och Fredrik en Eel River IPA som visade sig vara på 7,2%.



Plockade upp en tolva Bud på snabbköpet mittemot och sen ut på motelljakt. Hamnade efter lite kaotiskt körande på EconoLodge Inn & Suites. Dyraste stället hitills, men lyxigt jämfört med tidigare ställen. Pimplade några öl och småmös innan vi gick och la oss.


Visa större karta

ROADTRIP: dag 8

Lyssnade på religiöst dravelradio när vi tog bilen in till centrala Oxford. Parkerade och spanade in 1800-talsstan lite innan vi promenerade till kyrkogården där William Faulker vilar. Under tiden höll vi på att smälta bort. Säkert mer än 30 grader och en luftfuktighet från helvete. Att kliva in i ett luftkonditionerat café var lika med himmelriket. Blev tipsade av personalen att äta ordentlig frukost på Big Bad Breakfast tre kvarts miles därifrån. Gjorde ett kort stopp på berömda bokaffären Square Books först där man kunde köpa signerade böcker ganska billigt. Frullestället var fantastisk gott! Vi satt vid den låga bardisken och åt ägg och hash brown. Har kommit på att hash brown i USA kan vara vad fan som helst bara det innehåller potatis. (Potatisbullar antingen med kokt eller råstekt potatis, stekt tärnad potatis eller riven stekt potatis. Lär se fler varianter as we go along.) Gott kaffe!

Tog bilen i jakt på Faulkners barndomshus men hittade det inte. Hittade däremot Rowan Oak där han och frugan bodde till hans död. Väldigt idylliskt med enorma magnoliaträd och underliga ekar som kantade gångstigen fram till den charmiga sysdstatsvillan.



Kände oss klara med Oxford efter det. Fredrik och Göran försökte köpa shorts på Sears men som allt annat på söndagar hade de stängt på grund av Gud. Tack gode Manna för Wal-Mart! Fredrik hade lite problem att hitta nåt i sin storlek eftersom de är så feta och har så säckig stil här men det blev ändå ett par kortbyxor till både honom och Göran till sist. Och americana-örhängen till Annica.

Tog sedan highway 6 västerut till Route 55 där vi tog av mot the King of the Delta Blues - Robert Johnsons grav utanför Morgan City. "City" kanske var ett lite missvisande del av namnet eftersom det ger associationer till om kanske inte en hel stad så åtminstone någonting mer än ett dussin ruckliga hus vid ett rostigt och murgrönaöverväxt vattentorn.

Fredrik frågade några softande lirare om vägen till kyrkogården Mount Zion. "Y'all wanna go see Robert Johnsons grave?" indikerande att vi var på rätt väg. Minnesmärket och gravplatsen var förfärligt fina. Väldigt lugnt och stilla mitt ute i Nowhere, USA.

Kollade in kartan och beslöt oss att ta av västerut och checka ut Mississippifloden. På vägen på Highway 82 stannade vi givetvis till i Leland och tittade på huset där Kermit the Frog föddes. En sköldpadda hälsade oss välkomna när vi rullade fram till kåken. Amfibier verkar hänga ihop. Annica fotade katter och räddade herr Sköldpadda från att bli överkörd genom att bära tillbaka den till vattenbrynet. Fredrik var lyrisk. Slog Elvis barndomshem med hästlängder.

Söderut på småvägar från Greenville där vi slängde i oss drive-thruburgare från Sonics. Missisippifloden anades bakom de översvämmade träden när vi rullade nedför Levvee Road (vilket som namnet antyder var en fördämning) i solnedgången. Vansinnigt häftigt med enorma fält av jättevete, majs och bomull. Hundratals trollsländor i luften och betande kor och mulor (!) på fälten.



När det började skymma lämnade vi småvägarna för att hitta ett motell. Mörknade snabbt och med "Come Together" på soundtracket körde vi genom ett Amerika upplyst av inget annat än ljuset från mötande bilar och motellskyltar. Stannade slutligen på Rolling Fork Motell i ... ja, vi hade faktiskt ingen aning var vi var. Killarna köpte ett sexpack Bud på macken bredvid för $5.80 som försvann alldeles för snabbt, lite slötitt på TV:n och sen tidigt i säng.




Visa större karta

ROADTRIP: dag 7

Medan Göran skjutsade Ylva till flygplatsen gick Fredrik och Annica förbi Sun Studio på Union Avenue. Nuförtiden är det en liten mysigt inredd diner med Sun-memorabilia. Vi hade inte tid med den guidade studiovisningen utan tog en glass och knatade in till stan igen på delvis överväxta trottoarer. Sömnig håla som sagt.
Mötte Göran vid Elvisstatyn och satte oss på Larry's Subs för mackor och luftkonditionering. Tjejen bakom kassan hade tänder som Ronaldhino och en totalt oförståelig dialekt. Goda mackor dock. Därefter gjorde vi Rock n' Soul Museum som var himla schysst. Visserligen svor Annica över att det inte fanns ett helt rum med Ardent Records. Och Big Star. Hon kunde dock inte låta bli att ta några danssteg till Box Tops Cry Like A Baby som man kunde spela i audioguiden.


Radio City är inspelad på denna. Det ni!

Nästa stopp: Lorraine Motel där Martin Luther King Jr mördades. Numera ligger Civil Rights Museum där. Åkte även förbi Stax som låg i mindre vackra kvarter. Memphis Slims förfallna hus låg i närheten.



Vi lämnade Tennessee på Route 22 sydösterut förbi Holly Springs National Forest. Eftersom vi irrar runt planlöst på de amerikanska vägarna utan en deadline tog vi en sväng förbi Tupelo, Mississippi. Elvis födelsestad. Vi spanade in kartongen till hus, Fredrik och Göran satte sig i trähammocken. Vi förvånades över hur stenhårt de kör Elviskortet trots att snubben ändå bara bodde där till han nådde tonåren. Åt sedan mat på Johnny's Drive-In vid vägkanten som funnits där i sextio år. Elvis åt där som liten grabb och det faktumet utnyttjas väl. Oväntat smaskiga och billiga burgare. Väldigt trevlig södergubbe som jobbade där, lite lomhörd men trevlig. Gav oss souvenirnyckelringar.


Elvis-huset





Tog sedan finfina Highway 6 rakt in i solnedgången till universitetsstaden Oxford där William Faulkner bodde. Ole Miss Motel var det mest filmiska motellet vi kunde hitta. Turkdusch och sen in till stan. Löjligt sydstatsidylliskt. Tipsades om att ett band spelade på Rooster's Blues House av brud på gatan. Mysigt med öl på bordellbalkong i sommarvärmen. Hamnade i samspråk med två av lirarna i bandet - Kirk Smithhart - som faktiskt var rätt bra. Hasse skulle älskat det. Rockig blues som avbröts av ett par födelsedagsfirande tvillingbrudars skrålande. Såg även världens sämsta dansare någonsin. Amerikaner utanför Wicker Park och delar av New York har verkligen ingen stil alls. Otroligt fula. Efteråt snackade vi rätt mycket med basisten Zack. Jäkligt skön katt som kom på att det var Jeff Spicoli som Sean Penns flummare i Häftigt drag i plugget hette.



Rooster's stängde redan vid midnatt på grund av Gud. Förvånade frågade vi ett studentpar om man kan gå vidare någonstans. Nej var svaret. Tekniskt sett har det blivit söndag och det är go-to-church-day. Grabbade varsin fyrkantig slice och sen tillbaka till motellet. Göran och Fredrik stannade dock först för ytterligare en walk-through burger. Fredrik gjorde ett sista försök att hitta FESTEN och frågade ett par brudar i en bil om de visste nåt. Ingen framgång men fick i alla fall höra att han hade en sexig accent.
Somnade nöjda och fulla som vanligt.


Visa större karta

ROADTRIP: dag 6

Frullen på motellet visade sig bestå av flingor med mjölk, blåbärsmuffin och kaffe. Inte riktigt det man tänker på när man hör ordet Continental. Och fortfarande ingen wi-fi. Värdelöst. Vi hoppade in i bilen och tog Elvis Presley Boulevard ned till Graceland. Var bland de första att anlända på parkeringsplatsen. Köpte platinumbiljetter för 34 dollar styck förutom Fredrik som lyckades hustla sig till studentrabatt. Sen ombord på en buss med varsitt par tourhörlurar runt halsen för att shuttlas iväg genom grindarna upp till kungens kåk. Mindre folk än vi fruktat så fårskockskänslan försvann snabbt efter att vi klivit genom dörrarna. Häftig kåk! Inte så stort som vi föreställt oss men väldigt eklektisk med många underligt inredda rum som till exempel Jungelrummet, TV-rummet och Biljardrummet.



Övervåningen där man hittade hans döda kropp var dock off limits. Förutom själva huvudbygnaden såg vi även trof'éhuset och rackethallen där han lirade piano för sista gången på dagen han dog. Och så klart familjegraven på baksidan där han vilar med sin familj.

Efter själva Graceland kikade vi även in bilmuseet och flygplanen. Killen hade verkligen deg alltså! En hel del shopping i de tretton souvenirbutikerna blev det också.



När vi var klara med Kungen drog vi till Donken för att stilla behovet av både mat och wi-fi. Fredrik har aldrig suttit på en McDonalds så länge i hela sitt liv. Tillbaka till sommarstaden för en kort powernapp på motellet och sen ut på stadsprommis. Knatade Union Avenue ned till vattnet där den mäktiga Mississippi flyter ihop med Wolf River. Rätt nice. Funderade på att ta monorailet över till Mud Island men det var lika stängt som allt annat i den här charmigt sömniga hålan. Knatade upp Main Street där Annica blev bummad på en cigarett av en rätt nedknarkad tant. Sen tog vi varsin drink på the Majestic Grille. Servitören Michael var en skön katt - "this is America, everything is possible" blev svaret när vi frågade om vi kunde få varsin nota. Spanade dessutom in en australiensare som bodde på Music City Hostel i Nashville. Har sett honom två gånger i Memphis. Fredrik funderar på att skalla honom om han dyker upp igen. När vi skulle gå från the Majestic blev vi tilltalade av några pensiossar som sett oss på Graceland. Trevliga lirare som undrade vilken sida av vägen vi körde på. Drog hem för att byta om och sen tillbaka till partygatan Beale Street. Ännu mer livad på en fredagkväll. Legkontroll av gultröjade poliser för att få komma in på gatan. Även en koll i väskorna efter vapen.

Vi satte oss på Blues City Café som hade schysst inredning med en halv cadillac på väggen. Fredrik och Göran delade på gumbo som förrätt på Annicas begäran. Fredrik blev rejält besviken på sina tamales, Ylva tyckte att hennes stew var på gränsen att smaka kräk, Göran var okej nöjd med sin kattfisk, Annica åt en tallrik steak fries med ketchup. Ölen kom i extremt stora plastmuggar som man sedan kunde bära med sig om man ville. Vi gick ut på gatan igen, satte oss på en patio och lyssnade på ett band som lirade Miles Davis, Ray Charles och Cameo. Bandet krävde dans när de körde Billy Jean, bara lyda. Gick in på intilliggande baren för en sista öl och lekte med jukeboxen. Annica var tvungen att lägga en dollar på Streets of Baltimore. Därefter hemgång.