måndag 17 maj 2010

ROADTRIP: dag 1



Dags att lämna Chicago och Ukrainian Village. Annica (vem annars?) städade lägenheten medan de andra packade, duschade och bloggade. Göran och Ylva åkte in till stan för att hämta hyrbilen och Annica och Fredrik drog till Wicker Park för att käka en Sultan's Market falafel. Konstaterade åter igen att Wicker Park är fantastiskt. Roliga affärer, restauranger, caféer, barer, klubbar och folk som är coola på riktigt, inte bara hipsters. Fan värt att åka till Chicago någon annan gång och bara hänga i Wicker Park.


High Fidelity-skivaffären igenbommad

Halv tre anlände SUV:en. Första stopp: Mount Carmel Cemetery i Hillside. Eftersom Ylva hade avtalat en ungefärlig tid med sina avlägsna släktingar blev det en jävligt snabb visit vid Al Capones grav. Vi hann inte leta efter Frank Nitti, Sam Giancana och alla andra gangsters som tydliger ligger begravda där. Oh well, vi såg storbossens iallafall.



Vidare till Downer's Grove där Ylvas mormors kusins dotter bor. Sharon och hennes man Jim Carlson, även han svenskättad, var väldigt trevliga. De var ett äldre par med sedan länge utflugna barn. Utanför hängde en dalahäst och inne i huset fanns alla möjliga sorters svenska prylar. Knäckebröd och Orreforsvasar. De kör hårt på att bevara sitt ursprung. Till middag fick vi hemfriterad kyckling, sallad, minimorötter, gröna oliver, druvor, bröd och fruktsallad (!). Lite konstig blandning, men gott. Kaffe och äppelkaka med glass till efterrätt. Sharon var en väldigt fin värdinna, passade upp och var väldigt noga med att vi skulle ta för oss. "Don't be shy, this is America". Jim satt och pratade om gamla datorer, lastbilar och politik. "Bush must've been the worst president we've ever had in America". Sharon berättade om sina resor till Kina, Costa Rica, Galapagos, Sverige etc. Hon plockade även fram sitt vattenskadade släktträd där hon genast skulle ändra stavningen på Ylva (hon hade skrivit Ulva). Fredrik sa att hans mamma gör egna kroppkakor och Sharon lyste upp. "Wow! You have to send me some!" Tiden gick och ingen verkade våga säga att vi egentligen skulle vidare så till slut var klockan åtta och vi bestämde oss för att sova över. Första riktigt riktigt lugna kvällen på väääldigt länge.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar