ROADTRIP: dag 10

Lämnade EconoLodge klockan elva på morgonen efter en snabb "kontinental" frukost bestående av bland annat saft, bananer och snabbvåfflor. Blogga hann vi också göra innan vi checkade ut. Sen ned mot New Orleans på småvägarna närmast floden. Mycket oljeraffinaderier och rostiga fabriksområden. Själva Mississippi skymdes så klart av fördämningsvallarna. Stannade och klättrade upp på en men såg bara träd. Gick bättre längre ned när vi stannade och tittade på Oak Plantation. En vacker sydstatsvilla vars uppfart kantas av tjugoåtta stycken ekar. Maffigt.



Handlade lite grejer på en Wal-Mart i träsklandet söder om the Big Easy och sen över floden på Huey Long-bron. Destination: Gram Parsons grav i Metairie området. Köpte en passande "blomma" i en spritbutik. När vi kom fram frågade vi i kontoret hur man hittar till en specifik gravplats, damen i reception frågade vems grav det var vi letade efter och när vi svarade briserade hon: "I knew it! He's so popular." Vi fick med en särskild karta till Grams grav. Annica tog en jäkel av whiskyn innan hon lämnade flaskan vid graven. Därefter in till stan.

Vi blev lyriska över hotellet, St Charles Guesthouse på Prytania. Ägaren visade sig vara världens skönaste snubbe, Dennis Hilton, med mungipor som Leo McGarry. Han pratade och pratade om vad vi borde gå i stan och om oljan som fuckar upp hela kusten. Värmde oss lika mycket som de nittionio graderna i skuggan. Blixtförälskelse! Och stället sen - drömbilden av hotell i N'awlins med blommiga överkast, takfläktar utomhus, pool och jazziga små muraler.

Promenerade i mysiga Lower Garden District där vi bor och åt mat på Juan's Flying Burrito på Magazine Street. Jävla goda burritos. Och PBRs för en dollar styck. Blev ett par stycken i väntan på att katterna och hundarna utanför skulle sluta vräka ned. Hurricane Season i Södern och plötsliga väderomslag verkar vara grejen.



Hem och byta om och sen promenad till French Quarters. Tog cirka tjugo minuter innan vi korsade Canal Street och klev ombord på turistfällan Bourbon Street. Tänk Västerlånggatan fast med strippklubbar och inkastare. Trötta som vi var på Beale Street i Memphis blev vi inte särskilt imponerade.





Gatan ändrade dock omedelbart karaktär efter vi passerade the Lavender Line vid St. Ann Street. Beslöt oss för att göra ett pitstopp på första bästa ställe som visade sig bli Cafe Lafitte in Exile. Lite oroliga precis innan vi klev in på grund av U.S Airforce-flaggorna utanför. Bassar är ju inte direkt kända för att vara intellektuella liberaler. Männen som visslade på Fredrik och Göran när vi gick genom dörrarna fick oss dock att inse att det var den andra associationen till män i uniform som gällde. Lafittes visade sig faktiskt vara världens äldsta gaybar och the Lavender Line är alltså det som avskiljer den turistiga delen av Bourbon Street från den hippare bögbiten där man faktisk kan höra sig själv tala om Glee och schlager. Skönt häng och oväntat billig öl.

En öl på stället och en to-go. Tisdagsöl PÅ Bourbon Street. Vidare till Frenchmen Street där the locals tydligen hänger. Betydligt softare stämning och skönare katter. Andra stoppet på kvällen hade levande musik i form av en levande tjej som kommenterade Fredriks Daniel Johnston-tröja när vi steg in. Dyr öl dock.



Gick vidare i samma veva som tjejens fästman började kompa henne. Letande indiescen men hittade bara jazzhak och eftersom vi inte ville att Göran skulle somna frågade vi några lokala ungdomar om vägen. De kommenterade Fredriks Daniel Johnston-tröja och skickade iväg oss ned till Decatur Street och stopp tre där vi hade en häftig diskussion om en tjejs svarta varande eller icke svarta varande. Tredje stoppet blev lite längre ned på gatan. Trevliga bartendern från Lafittes dök upp. Shawn var hans namn och han visade sig vara en trevlig prick. Kvällen avslutades med att Fredrik blev arg på Annica av någon anledning han inte kan komma ihåg och stormade iväg. Kom omedelbart tillbaka dock eftersom han inte hade någon nyckel. Och för att Göran flashade körkortet. Ingen idé att vara uppstudsig mot killen med körkortet som faktiskt gör verklighet av denna resa. Taxi hem och sen i säng.

Älskar New Orleans.